God morgon alla pandor,

vilken märklig historia… En utpressare som är ute efter chokladkakor istället för pengar??? Vad ska man tro egentligen? Ella och jag har grubblat hela dagen men utan att komma fram till något. Vi har inget annat att göra än att göra som rösten säger, alltså fixa med kakor och sedan lämna dem i en väska på platsen som är sagd.

Vi bakade hela natten, jag hade ett jättebra recept från min gammelmormor.

Och när vi var klara var vi såååå stolta. Det var inte helt lätt att hålla tassarna i styr och inte smaka lite…

Nåja, till slut gjorde vi mer än bara smaka lite… Till slut hade vi ätit så mycket kakor att vi fick knäppa upp översta (för Max till och med näst översta) knappen på byxorna. …men ingen fara, det var så många kakor över att det räckte till att fylla hela väskan. Idag på morgonen så lämnade vi alltså väskan på det bestämda stället i ponnyhagen. Max smög sig fram och kikade runt varje hörn, han spejade som en besatt indian hela vägen dit.

Visst, som en äkta detektiv vet jag hur man gör för att inte bli förföljd. Vi gick till och med en lång omväg, och jag spanade hela tiden efter misstänkta pandor. Inte nog med det, vi hade slagit in väskan i presentpapper så att ingen skulle se oss bära runt på den… det var riktigt spännande, som på film!

Men när vi kom fram såg vi att alla våra ansträngningar var förgäves. Efter en kort stund att vi ställde fram väskan så tog gick vi till ponnyhagen igen. Vi ville bara se efter att väskan stod på det riktiga stället. Då såg vi att väskan stod kvar, och bredvid låg en halväten kaka och en lapp:

“Jasså, ni försöker trixa med mig!? Jag prövade en kaka och märkte direkt att det inte är Kamaria som bakat dem! Antingen fixar ni riktiga kakor bakade av Kamaria, annars är hela Panfu i fara!”

Och vi som tänkte låta bli att säga något till Kamaria, så att hon inte blir orolig. Men det måste vi göra ändå nu… Ja, ja. Det är bara att gå till henne på direkten. Vi berättar mer sen.

Håll höjd
Ella och Max

God morgon kära pandor,

vi vill visa de nya kläderna och möblerna, som kommer i en “geeky” stil. Geek betyder lite ungefär som nördig, fast på ett positivt och skämtsamt sätt alltså.

Ja, kläderna ser riktigt coola ut ju! Och med glasögonen ser ju ögonen större och vackrare ut!!

Och “geeky”-mode är supertrendigt just nu! Vissa pandor har till och med glasögon utan glas! …bara för att se coola ut!

Så vad saknas? “Geeky” möbler förstås! Vi är säkra på att ni kommer älska de här möblerna:

WOW!! Riktigt coola möbler! Häftigt hur man kan förvandla tekniska prylar till riktiga möbler.

Håll höjd,
Ella och Max

Se upp alla pandor! Jag har viktiga nyheter till er: Panfu är i fara igen! …ja, det tror jag i alla fall. Och hej på er alla förresten.

Är du säker???

Ja!!! Nej! Egentligen vet jag inte …men ni kanske kan klura på det själva: jag gick till skönhetssalongen i morse för en avkopplande behandling. Rätt vad det var så ringde telefonen. Jag spratt till, för jag höll nästan på att somna. Och det var en fasligt hög ringsignal. Rrrrrrring, rrrrrrring! Ingen svarade. Det fortsatte att ringa. Rrrrrrrring, rrrrrring! Oh vilket fasligt oväsen! Jag kunde inte se något heller för jag hade två gurkskivor för ögonen. Så äntligen efter ett tag så svarade någon. Här är vad jag hörde pandan säga:
“Vad har jag gjort sa du??…. V-v-vem är du? Jag tror du har ringt fel. I skönhetssalongen finns inget farligt!! Vad? En väska? Ja, här står en väska… Vad för något? Chokladkex!? Men, men…. jag kan inte baka chokladkakor!! …jasså? du ringer i morgon igen? …Hallå? …är du kvar? Haaaalllååå!”

Ella, detta låter mycket märkligt, och mycket farligt! Vi måste lösa detta mysterium! Så idag måste vi samla alla våra krafter, då den mystiske pandan skulle ringa igen i morgon.

Håll höjd
Max och Ella

Hej alla pandavänner!

Nu när jag har vaknat efter en lång och spännande natt så passade jag på att bjuda in massa supersnälla pandor till min trädkoja, tack för att ni ville komma och hälsa på, ni är verkligen grymma!

Vi tog två bra bilder med, kolla in dem här nedan:

Hoppas vi ses snart igen, nu ska jag gå och leta upp Max…Först klagar han på att han jag sover och sen när jag ska träffa honom så gör han sig osynlig!! MAX var håller du huuus!!?? Jag loggar in till Bollywood nu!

Håll höjd alla snälla pandor!

/Ella

Hallå kära pandakompisar,

idag skriver jag till er ensam, Ella ligger fortfarande och sover. Hon och Penny var på vulkanen igår för att titta på stjärnor. De båda satt där tills långt in på natten för att titta på stjärnor och stjärnfall. Det verkar som att Ella blev lite förkyld av att sitta uppe så utomhus, det var ju rätt så kallt i natt. Hon sa att hon tänkt ut två önskningar i förväg innan hon såg stjärnfallen. Och nyfiken som jag är ville jag ju förstås veta vad hon önskade sig, men hon ville inte berätta. Men hon såg mycket generad ut när jag frågade. Nu klurar jag en himla massa på vad tusan det kan vara som hon önskade sig. Men jag kan inte komma på det! Vad tror ni? Har ni några idéer?

Egentligen är det bra att Ella inte är här just nu, för jag ville skriva till er ensam och fråga er om råd. Jag har nämligen råkat ut för något mycket märkligt: för två dagar sedan var Ella och jag i sjukhuset igen. Det är förresten inte riktigt lika läskigt där i dagsljus. Vi såg oss omkring och prövade några maskiner där. När Ella var i röntgenmaskinen testade jag en annan maskin. Det var superspännande! Det var en bildskärm där man kunde se en grön linje som lixom hoppade till varje gång mitt hjärta slog. Och så pep det till också. Jag hämtade Ella för att visa den. Och helt plötsligt så började den gröna linjen hoppa fortare och maskinen pep allt snabbare! Kan ni förklara det? Är jag sjuk?? Snälla hjälp! Jag vill inte berätta för Ella att mitt hjärta slog långsammare innan hon kom, då kanske hon tror jag är sjuk och blir ledsen… Nåja, nu ska jag sluta skriva och fixa lite té till henne.

Ha det så bra, och håll höjd!
Max

Hallå pandakompisar,

idag är det dags: Max kan äntligen berätta slutet på historien om vad som hände på skräcknatten i sjukhuset.

När jag lyfte på täcket såg jag bara en stor skugga som rörde sig mot sängen. Sedan kunde jag urskilja två pandafötter som var bekanta på något sätt. Jag kunde höra ett lågt ljud som lät lite som snarkningar… Då kom jag plötsligt på vad det var för figur som rörde sig i rummet: en Ella som går i sömnen! Ella måste ha gått i sömnen och irrat sig in i röntgenmaskinen – och jag trodde det var ett spöke! Hon hasade förbi min säng och kröp utan att vakna ner i sin säng. Hon såg ut att sova gått, som om ingenting hade hänt!

Hihihi

Vad är det nu som är så roligt, Ella?

Äsch, ingenting. Jag kom bara på vad jag drömde om den natten. Jag drömde att jag var i ett solarium. Det var säkert därför jag gick in i röntgenmaskinen, för att bli bestrålad! Men brun blev jag förstås inte. Du är förresten rätt så blek själv du Max.

Nästa gång sätter jag en råttfälla bredvid sängen, när du trampar i den för att gå i sömnen igen så vaknar du garanterat!

Ha ha, ja vi får väl se.

Ha det så bra alla läsare, håll höjd!

Ella och Max

God morgon pandakompisar!

Vill ni veta fortsättningen på den läskiga berättelsen från sjukhuset? Jag berättade den faktiskt för Ella innan idag och hon skrattade så hon kiknade. Så himla kul tycker inte jag det är. Faktiskt tvärtom! Men ni får läsa själva:
Alltså, efter att jag såg den lysande gestalten i hörnet sprang jag så fort jag kunde mot lysknappen.

Jag trodde du sprang för att du var rädd. Annars brukar du inte springa så fort.

Ja ja, hursomhelst så rörde jag mig mot lysknappen.

Jag kände mig fram längs med väggen och trevade efter lysknappen. Efter en kort stund hittade jag den, jag blundade och räknade tyst för mig själv… ett… två… tre… KLICK! Lampan tändes. Men jag vågade ännu inte öppna ögonen. Jag räknade en gång till… ett, två, tre… upp med ögonlocken! Jag såg mig omkring. Ingenting där! Inte Ella heller! Hennes säng var tom och jag såg inte ett spår av henne i hela rummet. Först tänkte jag att det måste ha varit en mardröm. Men jag hade ju mina ögon öppna. Jag nöp mig hårt i armen. AAAJ! Det gjorde ont! Så det var alltså ingen dröm.

WIIIUUU WIIIUUU!!!

…där var ljudet igen! Men nu kunde jag se vart det kom ifrån… från röntgenmaskinen!! Jag sprang fort till sängen och drog täcket över huvudet. Under täcket kan inget otäckt hända mig! Eller? Plötsligt hörde jag steg som blev högre och högre. Någon rörde sig mot mig! Jag var så rädd att jag började klappra tänder, svettpärlor dök upp i min panna. Men så kom jag på något: man måste möta sin rädsla!! Spindelmannen gömmer sig knappast under täcket när skurkarna är i farten! Så jag tog ett djupt andetag och lyfte lite på täcket så jag såg ut i rummet…

Max, du får svettpärlor i pannan igen.

Ja det är sant. Jag måste nog ta en liten paus. Slutet får ni läsa om nästa gång.

Så håll höjd!

Max och Ella